Teologi

Teologi med omsorg om djuren

En teologi som tar på allvar att djuren är Guds älskade varelser – hur skulle den se ut? De senaste åren har ett antal teologer försökt besvara denna fråga (se boktips under Resurser & media). Här vill vi dela några av våra teologiska utgångspunkter. Strukturen är hämtad från den kristna treenighetsläran; Gud som Fader – Skapare, Son – Befriare och Ande – Livgivare.

SKAPAREN
Ett återkommande tema i Bibeln är Skaparens omsorg om alla jordens varelser. Ingen är bortglömd. När korpens ungar skriker av hunger är det jag som skaffar mat åt dem, förklarar Gud i Jobs bok. Gud beskrivs av bibelförfattarna som härskaren som ”älskar allt levande”. Ett tänkvärt uttryck för Skaparens kärlek till skapelsens varelser ges på Bibelns första sidor. Där berättas hur världen skapades och den texten förtjänar en reflektion.

De som skrev ner berättelsen levde i ett samhälle som byggde på att djur utnyttjades. De var beroende av djur för föda, kläder, tält, vinsäckar, benredskap och så vidare. Hur naturligt hade det inte varit att skapa en berättelse om världens tillkomst som utan omsvep skulle ha legitimerat detta? ”Se, jag ger er alla djuren. Dessa ska ni ha till föda”, är ord som skulle kunna ha lagts i Guds mun. Men den frestelsen motstod författarna. Istället beskrivs ett tänkt idealtillstånd där människor och djur lever i fred. Människorna äter vegetabilier. Bibelförfattarna låter Gud förkunna för människorna: ”Jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frö i sin frukt; detta skall ni ha att äta.” Spannmål, aprikoser, oliver, fikon, dadlar, granatäpplen, nötter, björnbär, vindruvor, frön. I begynnelsen skapade Gud vegetarianen.

En rättfärdig konung
På bibelns första sidor beskrivs hur människan sätts att härska över djuren som Guds avbild: ”Gud sade: ‘Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.” Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.”

Bibelkommissionen, som ansvarade för den senaste bibelöversättningen, väljer att översätta grundtextens hebreiska ord ”radah” med ”härska”. Ordet låter starkt. Det kan leda tanken till brutala envåldshärskare, forntida kungar som tyranniserade folket. Men det är inte en sådan despot bibelförfattarna avser när de talar om människan som skapelsens härskare. Nej, texten anknyter till föreställningen om den ideale konungen: någon som rättfärdigt styr över sina undersåtar och som har ett särskilt ansvar för att skydda dem som lätt blir utnyttjade. I psaltarpsalm 72 beskrivs den rättfärdige konungen. ”Han räddar den fattige som ropar, den arme som ingen hjälper. Han förbarmar sig över de svaga och fattiga, räddar de fattigas liv. Han befriar dem från våld och förtryck, deras liv är dyrbart i hans ögon.”

Direkt efter bibeltextens tal om att härska över djuren kommer anvisningen till de första människorna att äta vegetarisk mat. Det ena hänger ihop med det andra. Den gode härskaren – människan – har omsorg om djuren. Hon dödar dem inte, hon äter dem inte. Skildringen av paradiset – en plats där varken människa eller djur kommer till skada – är ett uttryck för bibelförfattarnas tro att Gud älskar alla. Denna teologi uttrycks också i den kristna traditionen. Munken Theon är ett exempel. Han levde som eremit i den egyptiska öknen och skildras i en berättelse från fornkyrkan. ”Han gick ut från cellen nattetid, sägs det, var tillsammans med de vilda djuren och lät dem dricka av det vatten han hade.”

”Varför ska jag bry mig om djuren?”, ”Varför ska jag ge upp något så gott som revbensspjäll?” Det är en fråga om kärlek, svarar vi. Skaparens kärlek till djuren, en kärlek som vi människor kan välja att återspegla. Varför ska vi avstå från möjligheter att uttrycka kärlek?

BEFRIAREN
I Lukasevangeliets inledning berättas om hur Jesus predikade i synagogan i hemstaden Nasaret. Han läste en passage ur profeten Jesajas bok. ”Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren.”

Detta skulle vara hans program, förklarade han. Många har tagit fasta på denna Lukastext. Människor i fattiga länder som arbetar för fred och rättvisa har lyft fram Jesus som befrielseaktivisten. Han står på de förtrycktas sida.

Men det finns ett annat sätt att tolka och använda Jesus. Han har ofta åberopats för att upprätthålla tyrrani och förtryck. Det har skett i alla tider. Omkring år 1050 lät den tyske kejsaren Henrik III måla en bild som skulle pryda evangeliet. Den föreställer Kristus som från sin himmelska tron överräcker kronan till kejsaren. Den himmelske Konungen har framställts som den som skänker legitimitet åt jordiska kungar.

Slaveriet
Att människor hålls i slaveri har i många samhällen uppfattats som en självklar ordning. Såväl i det Gamla som det Nya testamentet tas slaveriet för givet. Bland slavarna själva fanns förstås ett missnöje. De möttes av hårda förmaningar från den tidiga kyrkans ledare. ”Ni slavar, lyd era jordiska herrar ärligt och uppriktigt och med respekt och fruktan så som ni lyder Kristus”, heter det i en nytestamentlig text.

Fram till den senare delen av sjuttonhundratalet betraktade få människor slaveriet som något onaturligt och omoraliskt. När det klev fram kristna som kritiserade slaveriet åberopade slaverianhängarna bland annat Jesus.

År 1850 publicerade Moses Stuart, USA:s mest framstående bibelforskare, en utförlig analys av bibelpassager som enligt Stuart gav stöd åt slaveriet. Kristus ansåg att slaveriet kunde bli en välsignelse för de opraktiska och hjälplösa förutsatt att slavägaren behandlade dem ”vänligt och varsamt”. En annan författare påpekade att slaveriet accepterades i båda testamenten och att Paulus gav det sitt stöd. Om vi säger att slaveri är fel, vart kommer det då att leda oss? Vi tvingas dra slutsatsen att det inte finns någon gudomlig inspiration i Skriften; hela Bibeln kommer att underkännas.

Slaverimotståndarna svarade med en mer tolkande bibelanvändning, där man hänvisade till andan och grunddragen i Jesus liv och undervisning. I Johannesevangeliet tvättar Jesus lärjungarnas fötter och det tar Beriah Green fasta på i en pamflett från 1839. Den som vill vara stor ska vara de andras tjänare. Det är ett synsätt som är oförenligt med att vissa håller andra som slavar. Angelina Grimké (1805-79), vars far var slavägare, ställde retoriska frågor: Är inte Jesus fortfarande uppståndelsen och livet? Var Hans förkunnelse om befrielse för de fångna förgäves? ”Kan ni för ett ögonblick föreställa er den saktmodige, och anspråkslöse, och medlidande Frälsaren som en slavägare?” Av de kristna slaverianhängarna blev de beskyllda för att vara ”obibliska” och ”fanatiska”. De sades anpassa sig till tidsandan istället för Bibeln och Kristi bud.

Det finns en viktig lärdom att dra av debatterna om slaveriets moraliska status: Också Jesus kan missbrukas. Det sker ännu. Vissa kristna avfärdar djurrättsrörelsen. ”Jesus delade ju ut bröd och fisk åt folket!” ”Åt han inte av påskalammet?” Så används Bibeln på nytt för att rättfärdiga förtryck, och i övrigt goda människor fortsätter att oreflekterat stödja djurindustrin genom att köpa deras produkter. Men det finns också en annan lärdom: det går att bryta förtryck. Vi är inte dömda att återskapa förtryckande ideologier – även om de som vill bevara den rådande ordningen kan uppbåda aldrig så många bibelpassager. De frimodiga kristna kvinnor och män som började ifrågasätta slaveriet bidrog till att göra jorden till en bättre hemvist för oss alla.

Evangelium för hela skapelsen
I slutet av Markusevangeliet uppmanar Jesus sina lärjungar att ”gå ut överallt i världen och förkunna evangeliet för hela skapelsen”. Franciskus av Assisi (1182-1226) tog uppmaningen på allvar. Ibland rent bokstavligt, som när han predikade för fåglarna. Andra gånger genom att friköpa djur som skulle slaktas. Om många andra medeltida helgon berättas att de räddade rådjur och harar undan jägare. Författarna till de medeltida helgonlegenderna framställde helgonen som perfekta Jesusefterföljare. Omsorg om djuren var ett tecken på fromhet. Det är ett arv som går att återuppväcka. Vi kan ställa oss frågan hur Jesus uppmaning i Markusevangeliet kan tolkas idag.

Evangelium är grekiska och betyder ”goda nyheter”. Djuren får ofta höra dåliga nyheter. Att de kommit till världen för att tjäna människorna. Att de därför ska spärras in och gödas upp för att sedan transporteras till slakteriet. Detta är mänsklighetens cyniska predikan. Glädjande nog behöver ingen av oss stämma in i den. Ingen behöver stödja exploateringen av djuren. Vi kan var och en på vårt stillsamma sätt vara goda nyheter för skapelsens varelser genom att välja att äta vegetarisk mat.

LIVGIVAREN
Enligt kristen troslära är det den heliga Anden som ger liv. I den nicenska trosbekännelsen från år 381 beskrivs Anden som Livgivaren. Det är en lära som har bibliska rötter. I Bibeln beskrivs hur Guds ande verkar över hela skapelsen. Människor och djur får del av den i samma grad. Ett exempel är psaltarpsalm 104 där författaren vänder sig till Gud:

Alla sätter sitt hopp till dig,
du skall ge dem föda i rätt tid.
Du ger dem, och de tar emot,
du öppnar din hand, och de äter sig mätta.
Du döljer ditt ansikte,
och de blir förskräckta,
du tar ifrån dem deras ande, och de dör
och blir åter till mull.
Du sänder din ande, då skapas liv.
Du gör jorden ny.

Livets skyddsvärn
Den heliga Anden genomströmmar oss alla. Varje varelse förbinds med andra genom Anden. Vi är sammanflätade. När människor känner omsorg om djur är det ett uttryck för just vår gemensamma existens. Det är intressant att många barn spontant ömmar för djur. När de får veta att köttbullarna kommer från en ko vill de inte äta dem.

Den framstående psykologen Lawrence Kohlberg (1927-87) har beskrivit hur hans son vid fyra års ålder vägrade att äta kött, eftersom ”det är dåligt att döda djur”. Det tog Kohlberg sex månader att få pojken att börja äta kött igen.

Som barn skolas vi in i att se grisarna, hönorna och korna som resurser till vårt förfogande. Men känslor av samhörighet med djuren kan väckas också i vuxen ålder. Då upptäcker vi att Anden är ”livets liv för alla varelser”, som Hildegard av Bingen (1098-1179) uttryckte det. Hon ger i en bön ett par andra beteckningar på Anden: ”livets skyddsvärn”, ”de fjättrades befriare”. De kan vara nycklar för att förstå Andens betydelse i vår tid. Djuren förtrycks. De dödas utan att kunna göra något motstånd. De är helt utelämnade till att människor tar deras parti. De behöver ett ”skyddsvärn”. När vi väljer att vara Andens redskap mot förtryck, ställer vi oss i en lång tradition.

Där ingår 1800-talets modiga slaverimotståndare. Där står också en originell judisk snickare. De förtrycktas frälsning. Detta uppdrag, detta löfte, gives var och en av oss.