Redan som barn får vi lära oss att mjölk är livsnödvändigt för oss. Något som vi sedan tar med oss i livet. I tv visas Arlas mjölkreklam med glada kor, vackra vyer från gröna hagar, blå himmel och sol. En bild väldigt långt från realiteten för de flesta kor.
Vad man inte får lära sig i skolan är verkligheten bakom mjölkindustrin. Hur drygt 60 procent av korna står uppbundna i Sverige den största delen av året vilket gör att de inte kan vända sig, bara stå och ligga ner, ofta även när de kalvar. Hur man i de flesta fall tar kalven från kon direkt när den föds och hur de dödas och blir kött så fort de inte längre högpresterar. Kort sagt; hur man bara ser dem som en vara som skall tillgodose människans behov.
Åttio miljoner djur dödas varje år i livsmedelsindustrin bara i Sverige och 400 000 kor finns i mjölkindustrin. Korna dödas i genomsnitt runt fem års ålder, då de anses uttjänade och inte är lika produktiva längre. I en naturlig miljö skulle de kunna bli 20-25 år gamla. Hankalvarna slaktas redan efter cirka ett och ett halvt år. Hela systemet bygger på att vi har djur som producerar mjölk högeffektivt eller ska växa fort för att bli kött.
Korna börjar insemineras redan vid ett och ett halvt års ålder för att kunna börja producera mjölk. Det betyder att de är drygt två år då de får sin första kalv. Några månader efter att kon fött en kalv insemineras hon igen, för att få en ny kalv och därmed även mer mjölk.
Kalvarna i sin tur sätts ofta i en ensambox direkt, från en dags ålder. Det är tillåtet att ha kalvar på det sättet i Sverige upp till åtta veckor, trots att det begränsar deras möjlighet att få de mest grundläggande behoven tillgodosedda. De får ofta maten i en hink, vilket betyder att de får i sig mjölken alldeles för snabbt än om de skulle dia. Detta trots att kor producerar så pass mycket mjölk att det inte skulle behöva vara en förlust att även ge kalven dess mjölk. För när kalven inte får dia får den istället mjölkersättning som också kostar pengar.
KRAV-märkningens system kräver att korna får vara med sina kalvar så länge de har den första råmjölken, det vill säga tre-fyra dagar. Men i studier har man sett att djuren blir mer stressade av att separeras senare än direkt. De ropar efter varandra, råmar och får ökad hjärtfrekvens. Å andra sidan vet man hur viktigt det är för kalven att vara med sin mamma den första tiden.
Hälften av alla kalvar som föds är hankalvar. Ofta behandlas de mycket sämre. Det är vanligt att man har många tillsammans och ofta står de på så kallade spaltgolv i trånga boxar. Det är plankor med mellanrum för att avföringen ska åka ner. Det betyder att det helt saknas en torr och mjuk liggplats för dem, istället är det är hårt och halt på spaltgolven. Ofta gör de flera läggnings och resningsförsök och ligger kortare stunder än vad som är normalt, på grund av det hårda underlaget. Hankalvarna släpps inte heller ut på sommarbete.
Vi dricker alltså den mjölk som egentligen kalven skulle ha fått. Men djur
är kännande individer med rätt att existera för sin egen skull. Om det inte
var för den enorma efterfrågan som finns idag på animaliska produkter vi
gemensamt bidrar till, skulle inte denna oetiska djurindustri finnas.
Men mer och mer alternativ till animaliska produkter kommer ut i handeln, till kött, mjölk, smör, glass, ost, yoghurt, grädde och ägg. Egentligen behöver det inte alls bli komplicerat, även om vanans makt är stark. Det kan vara precis lika gott att äta mjölkprodukter gjorda på soja, ris och havre och det är dessutom nyttigare. Att producera kött kräver dessutom minst tio gånger så mycket mark som odling av vegetabilier med motsvarande närings- och energiinnehåll. I USA beräknas hälften av landets vattenkonsumtion gå till att föda upp nötkreatur.
Kanske dags att tänka om nästa gång det ska storhandlas?
Anne Casparsson